Gardinerna är fördragna, persiennerna nere och jag har mer än en gång, kollat att ytterdörren är låst.
Tydligen så är hela området där jag bor avspärrat och det går runt poliser med stora pistoler och bister uppsyn.
Tydligen så sitter det någon galning inne i en lägenhet med ett vapen.
Tydligen har jag kollat på alldeles för många avsnitt av CSI, Criminal Minds och mordkommissionen.
För just nu är jag inte särskilt kaxig.
Efterlängtade Sigge kom äntligen hem efter en veckas semester, och med sig hade han presenter till Tintin. Så jävla schyssta! När inte hon kan ha dem längre snor jag motiven till egna tröjor 
Att äta glasöga!
Mor Lägger bebis på lekmattan.
Mor går runt hörnet och hämtar kaffe.
Mor återkommer och upptäcker:
Tintin har alltså börjat vända sig på daglig basis, och det roliga är att hon började vända sig från mage till rygg, men nu vänder hon sig från rygg till mage hela tiden och hon verkar inte komma ihåg hur man gör tvärt om. Så nu rullar hon till mage, ligger så en stund och blir sedan vansinnig för att hon inte kommer därifrån, och hjälper man henne, tar det inte många minuter för henne att lägga sig på mage igen.
Mage, rygg, rygg, mage hej vad mycket det blev! Förstår ni min extas? Mitt Barn kan själv!
I fredags hade vi katterna ute.
Vi har börjat introducera dem vid korta utestunder och de har gått jättebra. De har alltid kommit när man ropat och inte gått längre bort än att man fortfarande kan se dem.
Men i fredags började det plötsligt regna, och Nyllet och Klösa-Maja sprang snabbt in i säkerheten medan Lucifer var putsväck.
Sedan dess har vi letat, ropat lagt ut spår och involverat halv grannskapet i jakten på vår svarte älskling. Allt utan resultat.
Vi har båda blivit smått paranoida och spurungit ut mitt i nätterna för att vi sett en svart skugga, eller för att vi tyckt att vi hört honom jama och idag när jag var ute och letade så fick jag verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
Men, jag pratade med en av våra grannar som berättade att lägenheten på hörnet i vår länga (alltså en lägenhet bort) stod tom, och att fastighetsskötarna varit där och flyttat en tvättmaskin i fredags. Kanske, kanske kunde han ha smitit in där?
Jag drog på mig stövlarna och smög runt lägenheten, lockade och försökte titta in genom de nerdragna persiennerna. Utan framgång.
Väl hemma, så ringde jag fastighetsskötaren och frågade om de inte kunde gå in och kolla ifall att, och tio minuter senare ringde det på dörren.
Det satt en svart katt där inne, inklämd bakom spisen sa han. Mitt hjärta slutade slå, och jag sprang ut i strumporna och återvände med en storögd ledsen Lucifer, som suttit instängd i en tom lägenhet i fyra dagar.
Älskade kisse! Försvinn aldrig mer, det klarar inte mitt hjärta av.
Wow.
Det har varit två sjukt hektiska veckor hittills:
Jag har repat nästan varje dag.
Robin har varit på affärsresa, så då har jag och loppan varit solo (det är kämpigare än jag trott att vara ensam med sin bebis around the clock!).
Vi har börjat röja i all skrymslen och vrår för att söka ordning i vårt hem.
Men nu i lördags hade vi äntligen vår spelning, och det var så idiotjävlaaskalasrolgt! Inför 200 (mer eller mindre) glada människor dansade vi och sjöng till klockan slog stängnings dax.
Det är en sådan obeskrivlig känsla att stå på scenen igen, och nu är jag mer bekväm än någonsin i mitt skinn! Jag är liksom mer medveten om mig själv efter att jag fött Tintin. Nerverna höll sig lugna också, så jag kunde slappna av och bara njuta istället för att springa runt som ett virrigt fjäderfä och vara rädd för att skita ner mig.
Tack Linda och Greta för en fantastisk kväll!
Tack Emma för att vi fick vara i salongen och fixa oss, och för de grymma frisyrerna!
Tack Robin, mamma och pappa för Tintinvakt och fina bilder!
Det enda som jag önskar nu, är att vår fina svarta kisse kunde ta och komma hem. Han försvann i fredags och har inte dykt upp sedan dess. Han brukar alltid svara när man ropar, och jag har varit runt hela området flera gånger om dagen utan resultat. Mattes fina Lucifer. Snälla kom hem!
Som bekant är det tänkt ske en vigselceremoni i slutet av augusti där jag och Pippi ska ingå äktenskap med allt vad det innebär. Ni som redan är gifta vet och ni som varit på bröllop kan säkerligen mycket väl tänka er att det är en hel del som ska planeras, ordnas, fixas, donas, bestämmas och göras.
Vi har påbörjat förberedelserna men allt är inte riktigt klart ännu. Det är liksom så gott som fixat i praktiken så när som på några detaljer men man kan ändå inte säga att de är helt avbockade från listan. Typ.
Utöver detaljerna ovan vågar jag påstå att allt annat är klappat och klart. Allt annat, verkligen.
1) Khaleesi har flyttat till Bollnäs. Hon tar inte skada av eld, hon har drakar som husdjur och hon har tillräckligt med street cred för att vara rula Dothrakiernas folk. Heting! 
2) Det här är alltså min fästmö. Provar kläder inför kvällens show med SaRosa Show Crew. Hon som var gravid för fyra månader sedan. Heting!
3) Eftersom jag vill se showen och Tintin därmed kommer följa med på kvällens äventyr har jag inhandlat ett par hörselkåpor storlek XS. Söting!
Tintin har fått för sig en sak: Lägga saker i ansiktet (inte äta alltså (Robin använder meningen ”lägga saker i skallen” som synonym till att äta, men så är inte fallet))!
Hon tar allt hon kommer över; filtar, snuttar, gosedjur och leksaker, lägger hon dem rakt i ansiktet, drar långsamt bort händerna och sprattlar och andas hejvilt.
Det ser ju vansinnigt roligt ut, men det är nästan lite läskigt när hon blir så där överexalterad.
Det här är det första hon gjort som inte ”följt med utvecklingen”, utan som faktiskt är hennes eget påhitt. En glimt av hennes personlighet. Det är så spännande!
Tokbebis!
Jag förstår att man tappar hår efter barnafödande…!
Jag har en tid hos min barnmorska idag kl 11 för att stoppa in en kopparspiral.
Jag hade bestämt mig att det nog skulle passa mig bäst, eftersom graviditet hit och dit har tagit ut sitt på kroppen rent hormonmässigt, och en kopparspiral innehåller inga hormoner.
Men, jag har hört mig lite för hos nära och bekanta och fått höra både om lokalbedövning under insättning, dagar med smärta och värktabletter, och blödningar varannan vecka.
Så nu sitter jag här och velar.
Det känns så dumt, för jag kommer att vara ensam hemma nu till på torsdag natt och vad gör jag om jag har jätteont? Jag kan ju inte bara gå och vila mig hur jag vill och sedan har vi spelning på lördag så jag m å s t e verkligen vara game och repa som en idiot.
klhsfdkhöheqih!!!
Jag började min dag med ett danspass.
Vi har spelning på lördag, och jag har därför en rejäl press på mig, om jag ska lyckas sätta allt. Koreografi, text, flirt med publik. I like!
Tintin ligger på sin nysydda lekmadrass (?) och tittar på medan jag övar rockader och svär. Men nu har hon visst tröttnat på morsans raspiga morgonstämma och önskar bli buren.
Det är inte helt lätt ska jag säga er, att försöka repa (speciellt på inlevelsen) och underhåll ett barn på samma gång. Känns lite som att jag har schizofrena drag, när jag ena sekunden vickar på höfterna och försöker se sexig ut, och i andra: kastar mig ned på golvet och jollrar i falsett.
Men det får fungera. Så är det bara.
Vill man så kan man.
Ursäkta mig, men allvarligt jävla talat? VILKA JÄVLA RATTAR! De är nu ett minne blott och istället för ett par välfyllda meloner hänger där nu två trötta russin…
Håhåjaja…
Någon gång sa jag till Pippi att jag aldrig hade ätit musslor på riktigt. På riktigt riktigt, alltså. Klart jag smakat på en och annan burkmussla fint upplagd på en deg med bädd av tomatsås, men inte the real deal. Havets frukt, så att säga. Men idag fick jag det.
Vid ICAs delikatessdisk stod vi. Hon och jag, och ett litet barn i vagn, med tomma magar som trånade efter små muskler bebodda i havssalta skal. Lika blåa som den kalla aprilhimlen (just igår var det väl mest ljusgrått och musslorna i disken var faktiskt svarta men det fanns bestämt en liten handskriven skylt som löd ”BLÅMUSSLA” intill dem och det ska tydligen vara en direkt referens till skalets färg. Jag tycker alltså inte att det stämde men jag kan gå med på att de var lite mer blå än svartmusslor.) låg de där på isbädden och fullkomligt osade av sofistik. Ack, så stiliga djur. Och vilken grej! Pyttesmå köttstycken inkapslade i hårda väggar, lyckligt ovetande om sina kommande våldsamma öden. De är så små att blotta tanken på att tillaga dem för att uppnå mättnad i en sextiofemkilosmänniska känns fullkomligt absurd. Men det skiter man väl i. Nu är det bestämt en delikatess och delikatesser ska bestämt kastas i ansiktet för förtäring. Förtäringvanäring.
Sagt och gjort. Ett enkilosnät fyllt av denna fryntliga frukt från havet inhandlades tillsammans med en flaska vitt vin, en skvätt grädde och lite potatis. Väl hemma skulle skalen putsas och de stackare som redan dött och öppnat sig sållas ut. Någonstans under instruktionsföreläsningen om hur jag skulle hantera musslorna missförstod jag anvisningen att kallt vatten skulle användas, och eftersom jag tycker att varmt vatten är betydligt trevligare att jobba i bytte jag temperatur. De tidigare stängda musslorna började således öppna sig. Varningsklockorna drog igång för någonstans förstod jag att om musslan drar igång och vädrar och kör igång luftkonditioneringen så är de inte alls långt ifrån limbo. Och alla vet ju att om musslan är död innan tillagning så kan man dö av matförgiftning och AIDS i truten. Panik, spola kallvatten, munmotmun och Heimlich, grina och be till gud. Kallvattnet verkade dock till slut göra susen för snart hade de små liven lugnat ner sig och stängt sig igen. Jag pustade ut och kastade samtliga djur i kokande vitt vin med grädde.
Sekunder senare ligger de alldeles nyligen hopklämda musselskalen särade som Red Light Districts glädjeflickors ben och blottar den tidigare dolda lekamen. Köttbiten (jag kan dra liknelsen av köttbiten till sin yttersta spets genom att faktiskt förklara utseendet på denna ”lekamen”. Tänk er Alien. Ni vet rymdmonstret i filmen med samma namn. Tänk er att det monstret på något sätt måste kunna föröka sig, förmodligen genom någon form av insemination och då tänker jag mig att det kanske går till på ett liknande sätt som hos människor, och även många andra djur, och tänk er därefter att det då måste gå att könsbestämma Alien, vilket då pekar mot att den kvinnliga varianten (typ drottningen) faktiskt har en egen liten köttgrotta. Och DEN skulle åtminstone jag kunna tänka mig ser ut som den en mussla (fast mycket större, så klart.)) såg inbjudande ut, om än lite läskig.
Så hur smakade det då? Ptja, inte särskilt mycket alls. Mest saltvatten. Men den friterade potatisen och den hemmagjorda aiolin var kanon. Verkligen! Och vinet som blev över var också gött. Brochet Facile hette det, tror jag.
Ni då? Vad har ni gjort i kväll?